I rapporten presenteras ny evidens för kopplingen mellan historisk landdegradering och nuvarande förluster i avkastning. Den isolerarar de specifika effekterna av degraderingen från andra faktorer som påverkar jordbrukets produktivitet. Rapporten understryker att landdegradering varken är oundvikligt eller oåterkalleligt men att det krävs strategiska investeringar för att bibehålla beståndet av produktionsdugliga jordar. Att återställa 10 procent av degraderingen skulle kunna leda till att 154 miljoner fler människor årligen har mat på bordet.
SOFA-rapporten beskriver mark som en ändlig resurs som utgör grunden i det globala jordbruks- och livsmedelssystemet. 95 procent av världens livsmedelsproduktion är beroende av mark samtidigt som den tillhandahåller essentiella ekosystemtjänster som upprätthåller livet på jorden. Markdegraderingen orsakas av klimatförändringar och mänskliga aktiviteter såsom avskogning, överbetning och ohållbara jordbruksmetoder. Samtidigt finns konkurrerande intressen såsom urban expansion, produktion av biobränsle och förändrade konsumtionsmönster som också sätter ett högt tryck på markresurser. I rapporten omnämns detta som en ”silent global challange” som urholkar produktivitet och ekosystem globalt.
Konvergensen av degraderad mark, fattigdom och felnäring skapar sårbara ”hotspots” vilka kräver riktade åtgärder. Omkring 1.7 miljarder människor bor i områden där landdegradering bidrar till skördeförluster och otrygg livsmedelsförsörjning. Effekterna är ojämnt distribuerade: medelinkomstländer är mest drabbade och motsvarar nästan 1 miljard människor; höginkomstländer upprätthåller skördar genom intensiv användning av insatsvaror, men detta maskerar degraderingen och ökar miljöskadorna; låginkomstländer lider av avkastningsskillnader (yield gaps), särskilt söder om Sahara, vilket drivs av begränsad tillgång till insatsvaror, krediter och marknader.
Gårdsstorlek influerar kraftigt markförvaltningen och strategier för livsmedelsproduktion liksom lantbrukares förmåga att adressera landdegradering. Rapporten fastställer att de stora skillnaderna i gårdsstorlek visar ett tydligt behov av skalanpassade åtgärder. Småskaliga jordbrukare med begränsade resurser behöver riktade stöd för att intensifiera produktionen på ett hållbart sätt. Större kommersiella gårdar vars förvaltning påverkar majoriteten av världens jordbruksmark måste engageras genom policys, miljöåtgärder och incitament som belönar ekosystemförvaltning.
Rapporten visar att möjliggörande miljöer är grunden för hållbar markförvaltning men inte en garanti. Säkra markinnehav tillsammans med transparenta och välfungerande marknader ger markanvändare möjlighet att göra långsiktiga investeringar i markkvalitet, anta hållbara metoder och få tillgång till kredit, försäkringar och rådgivningstjänster. Landdegradering förekommer dock även i sammanhang med starkt gynnsamma förutsättningar. Detta förklaras av att privata aktörers incitament inte per automatik leder till åtgärder som främjar samhällsnytta eller långsiktig hållbarhet (public benefits).
Rapporten fastslår att landdegradering inte är en oundviklig konsekvens av jordbruk utan ett resultat av val i bruk och hantering, policymisslyckanden och felinriktade incitament. Med rätt kombination av policys, institutioner och investeringar kan jordbruket transformeras till en regenerativ kraft som återskapar degraderad mark, förstärker tryggad livsmedelsförsörjning och nutrition, och säkrar den ekologiska grunden för det globala jordbruks- och livsmedelssystemet.
FAO. 2025. The State of Food and Agriculture 2025 – Addressing land degradation across landholding scales. Rome.
Läs rapporten i sin helhet här: The State of Food and Agriculture 2025