Liksom många andra mödrar i historien, var det också min mamma som ansvarade för familjens överlevnad genom att förbereda och servera så gott som alla måltider tre gånger om dagen under min uppväxt på 60- och 70-talen, berättar Esse Nilsson, ledamot i Svenska FAO-kommittén. Väldigt mycket togs tillvara från familjens lilla gård, köksträdgården och fruktträden gav färska grönsaker och frukt men även bär för säsongen, resten blev inläggningar och konserver för vintern. Potatis köptes i stora säckar från närmaste bonde och köttet från gårdens årliga slakt frystes in. Ingen mat gick till spillo; gårdens djur fick äta rester och avfall.
Ingenting av denna produktion, konsumtion eller arbetsinsats nådde någon marknad, syntes i någon ekonomisk kalkyl eller räknades in i Sveriges bruttonationalprodukt. Där hade den inget värde, i nationella räkenskaper var den osynlig. Den beskattades inte och grundade ingen pension. Värdekedjan hade både en början och ett slut runt gården och hushållet.
Om denna livsstil tillhör det förgångna i nordliga länder, så är den fortfarande en realitet i många länder i syd, länder där det i huvudsak är det småskaliga jordbruket samt fisket som förser människor och familjer med mat och där en stor del av befolkningen lever på landsbygden. I afrikanska länder är jordbrukaren oftare en kvinna än en man, kvinnliga jordbrukare odlar i stor utsträckning grödor för familjens konsumtion medan männen odlar grödor för försäljning på marknaden. Detta innebär att kvinnor och män från samma hushåll kan hamna i helt olika ekonomiska system, det ena är informellt, icke-monetärt och osynligt medan det andra är formellt, betalas med pengar och synligt i ekonomiska beräkningar, såsom ett lands GDP eller en ansökan om banklån. Märkligt nog har inte något av hållbarhetsmålen ett tydligt språk om vikten av den formella ekonomin, medan flera mål talar om rätten till land, naturresurser och tillgång till finansiella tjänster.
Det är sant att kvinnors roll i jordbruk och i hushåll på landsbygden till viss del uppmärksammats, men kvinnor stannar oftare än män kvar i en informell ekonomi där förändringar sker långsamt. Kvinnor saknar ofta tillgång till produktiva resurser som land, till teknik och kunskap samt till finansiella tjänster, såsom banklån. De får sällan delta i kurser som landets jordbruksrådgivning ordnar. Vanligtvis finns dessutom kvinnor i de lågproduktiva värdekedjorna. Alla dessa orsaker är tydliga hinder vad gäller ökad produktivitet, ekonomisk tillväxt och minskad fattigdom liksom hunger och undernäring. Enligt FAO drabbas kvinnorna oftare än män i utvecklingsländer av undernäring, samtidigt som de har en viktig roll som ansvarig för livsmedelsförsörjningen att säkerställa att barnen får näringsriktig mat. Att bara uppmärksamma kvinnors obetalda arbete räcker alltså inte. FAO har också i sitt arbete med målen för hållbar utveckling fokus på jämställdhet och kvinnors samt flickors egenmakt som ett tvärgående tema i alla målen, inte bara mål 5. Det är även i enlighet med ramverket för Agenda 2030 om att ingen får lämnas utanför.
De senaste 15 åren har jordbrukets produktion inom utvecklingssamarbetet kommit att i allt högre grad kopplas samman med värdekedjor och tillgång till marknader. I en del projekt, även projekt som stöds av Sida, är fokus på den formella produktionen och marknaden och här har jämställdhetsaspekter kommit att belysa och argumentera för kvinnors ekonomiska egenmakt. Detta har lyft kvinnors ökade deltagande i den formella sektorn, vilket är bra. Men alla har inte nått dit, en stor del av jordbruks- och livsmedelsproduktionen sker fortfarande i den informella sektorn, och någon förändring kommer inte att gå snabbt. Slutsatsen måste vara att utvecklingssamarbetet under en längre tid framöver, måste fokusera på gränslandet mellan formell och informell sektor. Detta skulle dels fortsätta synliggöra och värdera kvinnors obetalda bidrag till tryggad livsmedelsförsörjning inom familjen men samtidigt även möjliggöra att kvinnor kan utveckla och investera i ökad jordbruks- och livsmedelsproduktion. Att på detta sätt investera i kvinnors ekonomiska egenmakt inom jordbruks- och matproduktion är viktigt för fattigdomsbekämpning och för tryggad livsmedelsförsörjning.
Läs mer om Sidas bidrag till det Gemensamma programmet för att stärka landsbygdskvinnors ekonomiska egenmakt, RWEE.
Läs mer om FAO:s arbete för att stärka kvinnliga entreprenörer i Rwanda.
Esse Nilsson, ämnesföreträdare för lantbruk och tryggad livsmedelsförsörjning, Sida och ledamot i Svenska FAO-kommittén